Begravningen

 En vecka efter Max dog hämtade vi honom till begravningen. Förutom stygnen var han nu ännu finare. Huden var alldeles rosa. Han såg ut som han sov. Prästen och kuratorn klädde honom. Lite hud lossnade när de tog i honom. Vi tog mer kort.



Vi smekte honom försiktigt. Men huden i pannan började lossna lite. Vi klappade hans hand lite istället. Jimmie och Marie lyfte i honom i kistan. Han fick med sig några nallar. Sen satte vi på locket och åkte och begravde honom. Vi hade öppen kista. Jag ville att alla skulle se vad vi hade förlorat. Vi grät hela tiden. Sen var det slut. "Nu blir det aldrig bra igen". Farväl mitt barn....