Beskedet

På fm 5 augusti ville inte vår lilla bebis röra på sig. Det spelade ingen roll hur mycket jag än knuffade på honom. När klockan var ca: 13.00 ringde jag till barnmorskan. Hennes telefonsvarare var på, hon var upptagen, jag pratade in ett meddelande att hon skulle ringa så fort som möjligt för vi var oroliga, bebisen hade inte rört sig på hela dagen. När hon två timmar senare inte hade ringt tillbaka ringde vi till förlossningen. Där sa de "kom upp nu så kan vi lyssna på bebisen så ni blir lugnade". Jimmie tog en snabb dusch innan vi åkte, vi kände oss redan lite lugnare.

När vi satt i bilen kommer jag ihåg att jag frågade Jimmie "Är du nervös", han svarade nej.

När vi kom upp till förlossningen var avd nästan tom, så vi fick snabbt komma in i ett undersöknings rum. Barnmorskan tog sin tratt och försökte hitta hjärtljuden, jag kommer ihåg att jag blev lite irriterad för jag tyckte hon lyssnade på fel ställe. Hon sa att det kan vara svårt att höra med en tratt, hon skulle försöka med ctg. Hon förde en liten rund platta på min mage, men det enda som hördes var ett skrapande ljud........Nu blev hon lite nervös, hon bad oss vänta medan hon skulle hämta läkaren, plattan lade hon bara bredvid mig och sprang ut. Nu var jag rädd, men kunde ännu inte förstå vad som hände. Jag sa till Jimmie, "nu börjar jag bli nervös". Han var tyst. Efter en stund som kändes som en evighet, kom läkaren med ultraljud. Barnmorskan försökte stänga av det skrapande ljudet från ctgn, efter en stund lyckades hon. Läkaren förde ultraljudet över min mage, skärmen var riktad bort från mig. Hon säger saker som "hmmm", och sen tar hon bort ultraljudet. "Det finns inga hjärtljud, inga fosterrörelser". Då slår det mig och Jimmie " bebisen är död!!!!" Han rusar fram till mig kramar mig runt magen och vi gråter hysteriskt. Läkaren säger till mig att det behövs en läkare till "så att vi kan fastställa". Sen lämnar hon oss. Den andra läkaren kommer bara någon minut senare, han fastställer. Jimmie gråter fortfarande hysteriskt, jag är alldeles kall. Den nya läkaren sätter sig hos oss och förklarar vad som händer nu, "Jag tycker ni ska åka hem. Vi sätter igång förlossningen i morgon" " ska jag föda mitt döda barn!?, Kan ni inte göra ett kejsarsnitt?!" " Nej, det gör vi inte, det är bra psykologiskt att föda naturligt, dessutom kommer ett ärr påminna dig resten av livet." !"Ett ärr tänkte jag, hela magen är ju full av bristningar, jag kommer alltid bli påmind!" Men jag sa inget. "Vi kommer att ta lite blod innan ni får gå hem, vi väntar lite så ni kan lugna ner er. "Jag bad om en telefon, Jimmie grät ännu. Jag klappar hans huvud, försöker lugna ner honom. Sen får vi en telefon. Jag ringer mamma "Bebisen är död!" Hon säger bara "NEJNEJNEJ". Jag börjar gråta igen. Sen ringer jag pappa, jag kommer inte ihåg vad han sa. Jimmie har lugnat sig lite, han ringer sina föräldrar. Sen är allt lite snurrigt. Jag kommer ihåg att de tog blodprov, men jag kommer inte ihåg hur vi kom hem. Jag vet att på vägen ut från sjukhuset bär Jimmie på vår "mapp med våra papper om graviditeten" jag ber honom slänga den, han stoppar den i en papperskorg.

Väl hemma börjar jag packa ner alla kläder och saker som vi hart köpt. Mamma kommer med kartonger. Vaggan packas ner. Min bror tar bort och slänger alla väntabarn tidningar. Jag gråter hela tiden. Snart är vår lägenhet full av människor, min familj och Jimmies. Jag och Jimmie vill inte ta på magen. Jimmies minsta syster tar på magen och gråter, hon är bara tio år. Jag försöker trösta henne. Jimmie går runt och tröstar alla. Jag ber dem att prata om andra saker, vill inte tänka på den döda bebisen i min mage. Till slut går alla och vi försöker sova lite.