Livet efteråt

040325

Vad gör man när livet förändras helt? När alla framtidsplaner försvinner, när glädjen och oskulden försvinner? Vad gör man? Martina som fanns innan Max dog finns inte kvar. Jag vet inte än vem jag är. Jag har svårt att koncentrera mig, tankarna vandrar och på kvällen kommer ångesten. Nu har det blivit svårt att sova igen...



040328

Jag är avundsjuk..Jag vill inte vara avundsjuk men jag kan inte hjälpa det. Jag vill också vara en av "dem". de som inte har har mist någon så nära.. Som inte är så känslig, som kan se en hel film och bara njuta, åh det saknar jag! Jag måste bara läsa dödsannonserna varje dag, sen gråter för alla de som dött förtidigt, för de som är kvar..För de föräldrar som mist sina barn. När jag blundar för att sova på kvällen ser jag Max, barnmorskan håller upp honom och hans arm faller ner livlös på min mage, jag får fosterfett på mig och hela rummet luktar död. Jag försöker tänka på ett vitt rum, då uppenbaras sig andra hemska saker i mitt huvud, de hundarna som soldaterna övade sig att döda på, soldatern hugger med sin kniv i den bundna hunden och hunden skriker som en människa! Jag blundar hårdare och försöker se det vita rummet igen , men andra otäcka bilder dyker upp och det börjar klia överallt! Jag måste gå upp igen. Herregud hur kan människor överleva krig med sinnet i behåll?

040408

Hur hade han sett ut? Hade han haft bruna ögon? Blåa? Tänk om man hade kunnat sett en annan framtid som i "Sliding Doors"...Tänk om man kunde sett hur livet hade blivit då? Hade Max rusat runt och busat? Tyckt om sitt dagis? Kramat mig på kvällen? Velat höra en godnatt saga? Hade jag varit lycklig?

Jag bor i en bubbla och den går så lätt sönder. Poff säger det och jag faller ur min bubbla, faller och faller ner i det svarta sega vattnet där det är så svårt att komma upp igen... Jag tycker jag kämpar och kämpar, jag VILL må bra men hur fan gör man ?

Har du inte glömt? Mår du inte bra? Har du inte gått vidare? Nej.. Vill du tycka synd om dig själv? Nej, men hur gör man? Kan inte någon trolla mig bra??? Gör mig frisk med ett svep med ditt trollspö..

Kanske jag är ovanligt svag......Eller helt enkelt sjuk i huvudet......



Jag vill ha fler barn! Massor! Men sen förstår jag....Jag vill inte ha fler barn...Jag vill ha Max..Men hans plats kan ingen fylla...Tomt, tomt utan dig min älskade son..Du fattas mig..

040417

Härom dagen var jag i skogen med Scooby, vi mötte en äldre man, han var i 70 års åldern. Vi pratade ett tag, han var trevlig. När Scooby och jag gick vidare började jag gråta..Varför fick den här herrn ett långt liv men inte Max? Blev jag straffad? Eller Max?



Vi gjorde vårfint vid graven i går..Tänk här under jorden ligger han i sin kista med sina nallar och hängslebyxorna "kax till Max". Hur mycket av kroppen finns kvar?


040418

Hur kan livet vara så grymt? Hur kan du tas från oss innan du ens fick chansen att dra ett endaste andetag? Vad är jag för en människa som föder död i stället för liv? Vad säger det om mig? Vem är jag? Är jag en tvåbarns mamma eller enbarns mamma? Är jag en mördare då min kropp tog min sons liv? Hur ser andra på mig? Med medlidande eller uppgivenhet? Dras det djupa suckar bakom min rygg? Tror andra att jag VILL må dåligt? Få uppmärksamhet? Nej, jag vill må bra, vara den bästa Mamman för Sam, jag vill att alla ska må bra, vara lyckliga, se framåt och ha drömmar. Men jag tror jag får ge alla mina krafter till Sam, han förtjänar all lycka, hela världen, det bästa!

040420

När börjar man leva och sluta överleva? Herregud jag tycker det blir värre hela tiden..Max är borta, jag vet, han har inte ont. När jag tänker på honom är det med sorg. Men det är inte honom jag tänker på hela tiden när jag mår dåligt. Jag har blivit rädd. Rädd för månniskor, rädd för förväntningar. Alla har sin bild och nu passar jag inte in i den längre jag försöker men det slutar hela tiden med att jag blir sårad. Jag är svag, så svag. Många skriver i Max gästbok att jag är stark, de har fel. Andra skriver att det måste finnas en mening med att Max dog, de har fel om inte meningen var att krossa mig och kanske förstöra Sams uppväxt..Jag önskar Max aldrig fötts. Att han aldrig blev till. Eller att jag dog men inte han, och kanske finns det fler som önskar det.

040428

Jag hade någon löjlig förhoppning i bakhuvudet om att livet skulle bli bättre..När jag blir gravid blir det bättre! När bebisen kommer blir det bättre! När tiden går blir det bättre! Men nej nu vet jag, här är ditt liv och det kommer inte bli bättre..Jag förstår det nu, så här blir resten av ditt liv, skit. Stackars Sam, hur ska det gå för honom?

040504

Jag funderade ett tag på ett inlägg i gästboken "varför inte stänga sidan och kanske försöka må bättre" Visste inte riktigt först om det var meningen att jag skulle bli sårad, men beslöt mig för att personen bara ville väl.. Om det gick att "slippa bli påmind varje dag" om Max skulle jag gärna vilja det. Jag försöker, tro mig, men han finns alltid med i mina tankar och om inte så påminner Sam mig, han har ju samma händer, fötter, kroppsform, ögon, haka som Max. Det som liknar storebror mest är händerna...
Allt eftersom Sam ändrar sig mer och mer kommer tankarna, -hur skulle Max sett ut nu? Nu kan jag ju mer ta på vår förlust, det var ju det här vi förlorade!
Samtidigt så ÄR Sam solen, anledningen till livet Vår son, så underbar! Jag är sååå rädd att mista honom med. Han sover med andningslarm, jag tar kort på honom varje dag, filmar ofta för om OM det skulle hända honom något vill jag ha många många minnen. För jag vet, VET att det inte bara händer andra. PSD? Det är ju en sådan liten risk..Men så länge det finns en risk.... Det är ju SÅ ovanligt att barn dör, men så länge de gör det så finns det en risk hur liten den än är och det kan drabba oss igen, så ser verkligheten ut, det har jag fått lära mig till ett allt för högt pris. Och kanske är det just så att jag är för svag för att klara detta...
Men jag har inget val.. Jag är såå rädd att Sam ska få lida för att hans mamma mår dåligt...Jag försöker göra allt för mitt lilla hjärta ALLT och jag vet att hans pappa gör samma. Men om jag kunde slippa Max, slippa tänka på Max och radera hela händelsen,
födelsen,
hans vita små händer,
huvudet som blev ihoptryckt när han kom genom förlossningskanalen,
hans lilla näsa som blev sned för alltid,
kroppen som var så, så tung och slapp,
hans varma kropp som så snabbt blev kall,
skärsåret som obducenten gjorde på hans haka,
snoppen som var avskuren och var fastsydd igen,
det långa ärret från halsen ner mellan benen,
den kalla huden,
ögonen som aldrig öppnades,
blodet som rann ur hans näsa,
becket som läckte igenom hans byxor,
de små blåa naglarna,
bakhuvudet som efter ett tag i kylen blev löst, oformligt och krasade,
hans röda läppar, röda av torkat blod,
min lilla bebis i sin vita kista med nallarna han skulle ha som mobil i vagnen,
alla hans saker vi fick packa ner och lämna tillbaka,
skammen över att inte få ett levande barn,
kistan som hissades ner i marken,
killarna med grävskopan som tittade på och väntade på att få ösa jord över mitt barn,
sveket jag kände när jag lämnade min son i graven,
alla mornar när jag vaknade och kom ihåg,
kan man ta bort det? I så fall, ja tack!

040508

Jaha...säger ni så...

Vår granne öppnade dörren och vinkade in mig och Sam. Deras efterlängtade lillebror hade kommit och åh, vad han är fin! Vi började prata om längd och vikt, hon jämförde det lilla underverket med hans syskon och jag jämförde då Sam med Max
-Ja, storebror var 56 cm lång och tänk, Sam var 54 cm och är ändå född 2½ vecka för tidigt!
Storebror....? hon tittar på mig med stora ögon
-Ja vår son som dog..
- Jaha...säger ni så..
Jamen vad säger man då? Eller man kanske inte pratar om de som inte finns längre?
Jag tog inte illa upp alls av det hon sa, men jag kände mig så konstig..Utanför...Har jag två barn eller ett?


040512

Den bästa dagen i mitt liv..

Det skulle ha varit den bästa dagen i mitt liv...i stället blev det den värsta. Jag var ju framme och vägen hade inte varit så lätt, men nu var jag ju där...När som helst..när som helst kommer bebisen...Jag tror det är en pojke..längtar...

Den dagen kom aldrig.

När nästa bebis kommer blir det den bästa dagen! Men när Sam kom kände jag ingenting och sen blev det kallabalik. Han är sjuk! Ammningen fungerar inte! Är du inte lycklig! Så här gör man! Som förstagångs mamma kan man inte så mycket! Det kändes inte som han var min. Jag tittade på honom och tänkte, vem är du? Sen när jag försökte amma höll jag på att svälta honom..Vad är jag för något?! Ett monster??!!
Avundsjukan...den är hemsk...jag ville också att mina barns födelse skulle vara den bästa dagen i mitt liv..

Jag tycker inte om människor. Vi har inget att prata om, tycker inte om blickarna jag får. För faktiskt är det så man har inte sympati med tjocka människor..Jag skäms..Och på något konstigt vis vill jag hävda att jag är en tvåbarns mamma!, när jag i själva verket inte är någonting..Herregud jag önskar av hela mitt hjärta jag kan bli ok för Sams skull..Sam jag längtade så hett efter dig och så blev det pannkaka ändå...Jag vill att du ska bli lycklig! Skydda dig från allt ont och allt som gör ont..Kommer jag klara det?

040517

Jaha...Idag skulle varit vändpunkten, en liten gnista av hopp hade tänts..Nu skulle jag få hjälp! Jag hade fått tid till en psykolog,jag blev såååå nervös när kallelsen kom, herregud man skulle ju gå på bedömningssamtal först med två läkare! Blev svettig och fick ont i magen av att bara tänka på att gå dit.. Efter två veckors väntande var det dags, den stora dagen, usch vad jag var nervös!

Sam hade ont i magen nästan hela natten och vi hade inte sovit många timmar..... Kanske åt han för mycket gröt kvällen innan? I alla fall lyckades jag få lillen att amma, bajsa, äta en flaska och somna om innan jag gick. Jag var där 8.50. Det står att man ska anmäla sig i kassan men där satt ingen. Efter en stund kom en "tant" och sa att kassan inte öppnade förrän 9.15.?? Men hon sa till sekreteraren att jag väntade och jag fick sitta ner så länge, usch vad nervös och rädd jag var och hade ont i magen... När sekreteraren kom hade en annan patient kommit och hon lyckades gå före mig, jag väntade ett tag och ställde mig sen bakom den patienten och väntade. Sekreteraren skulle skriva ett högkostnads kort till patienten och klockan tickade på...Äntligen var det min tur, nu var jag nästan i upplösningstillstånd.. När hon fått mitt namn säger hon..-Nej, inte så´nt nu igen...! Martinsson är sjuk, hon måste ha glömt att ringa dig.. Sen gick hon iväg för att fråga vad hon då skulle göra, hon hämtade en kärring som såg grinig ut, ok, då får vi ge henne en ny tid ska bara hämta Martinssons bok. Då orkade jag inte mer.. Jag lade ifrån mig mitt kallelse brev och sa att då vill jag inte komma tillbaka, jag sprang ut och började gråta innan jag kom fram till bilen. Jag går ALDRIG dit igen ALDRIG! Här hade jag verkligen peppat mig, vågade gå fast jag hade ont i magen och var så rädd och skämdes! Och så händer det! Jag önskar att jag kunde köra in i en vägg på vägen hem!

Knakiliknak sa det och världen rämnade igen..Tillbaka på ruta ett, i helvetet.