Max 6 år

Födelsen,

hans vita små händer,

huvudet som blev hoptryckt när han kom genom förlossningskanalen,

hans lilla näsa som blev sned för alltid,

kroppen som var så, så tung och slapp,

hans varma kropp som så snabbt blev kall,

skärsåret som obducenten gjorde på hans haka,

snoppen som var avskuren och var fastsydd igen,

det långa hopsydda snittet från halsen ner mellan benen,

den kalla huden,

ögonen som aldrig öppnades,

blodet som rann ur hans näsa,

becket som läckte igenom hans byxor,

de små blåa naglarna,

bakhuvudet som efter ett tag i kylen blev löst, oformligt och krasade,

hans röda läppar, röda av torkat blod,

min lilla bebis i sin vita kista med nallarna han skulle ha som mobil i vagnen,

alla hans saker vi fick packa ner och lämna tillbaka,

skammen över att inte få ett levande barn,

kistan som hissades ner i marken,

killarna med grävskopan som tittade på och väntade på att få ösa jord över mitt barn,

sveket jag kände när jag lämnade min son i graven,

alla mornar när jag vaknade och kom ihåg,

kan man ta bort det?

Alla minnen är inte vackra men de är mina och jag minns.. Att jag höll dig i min famn när du fortfarande var varm, hur rädd jag var och hur din födelse blev en mardröm. Jag har stoppat mina minnen djupt in i mitt hjärta och släpper inte ut dem, men vid din födelsedag kan jag inte hindra dem att läcka ut, ut ur varje por, jag skakar av ångest och skam. Älskade barn du har förändrat mig för alltid och jag har bara en grav att visa. Min son, jag svek dig, jag kunde inte beskydda dig. Förlåt