FÖRLOSSNINGEN

 Marie (pappas fru) kommer och hämtar oss klockan sju. Vi ska vara på förlossningen klockan åtta. När vi kommer dit är det nästan tomt på avd igen, det känns ganska skönt. Vi får ett rum som ligger längst bort och det finns en balkong bredvid. Rummet är jättevarmt. Vi för vänta en timme tills ronden börjar. Läkaren kommer in och frågar om jag har haft några värkar inatt. "Inga", svarar jag. Jag för gå till ett annat rum där de ska undersöka mig. Jag får en svamp att tvätta underlivet med. Jimmie har följt med. Jag sätter mig i gyn stolen. Läkaren undersöker mig. Han är lite hårdhänt. "Aj, det gör ju ont" säger jag. Han ber barnmorskan att ta över. Hon heter Anita. Hon är lite mer försiktig. "Bra", säger hon, "du är öppen två cm" "Ligg stilla så ska jag sticka hål på hinnorna" Hon kämpar med "plastkniven" den ser ut som en sådan. Nu gör det ont igen. "Det var svårt ", säger hon. "Men jag tror det gick". Hon ger mig en stor binda och nu får vi gå tillbaka till rummet.

Nu sätts igångsättningsdropp. Det kommer en kurator och pratar med oss. När hon har gått går Jimmie och Marie till kafeterian för att äta. Mina värkar har startat. Jag får lunch på rummet. Jag äter mellan värkarna. När Jimmie och Marie kommer tillbaka har jag rejäla värkar. Jag ber dem säga till barnmorskan att jag vill ha ryggbedövning. Barnmorskan Anita har gått hem, Kerstin heter vår nya barnmorska. Hon säger att hon ska ringa på narkosläkaren. Nu har hela min familj kommit till sjukhuset, de orkade inte sitta hemma och vänta. Narkosläkaren kommer, det är en tjej, hon bryter på tyska. Klockan är nu 13.55. Barnmorskan håller i mig, narkosläkaren sticker, sticker och sticker igen. Hon lyckas inte få den rätt. Nu skriker jag. Jimmie orkar inte se/lyssna på mig, han går ut. Narkosläkaren fortsätter att sticka. Hon lyckas inte. Marie kommer in på rummet hon ber barnmorskan att ge mig lustgas. Jag får lustgas. Narkosläkaren fortsätter att sticka mig. Hon lyckas inte. Nu hjälper inte lustgasen mer, jag blir bara snurrig. De kallar på narkosöverläkaren, han kommer. Han verkar väldigt lugn. "Det här är snart fixat" säger han. Han lyckas direkt. Klockan är nu 15.30. Den första narkosläkaren stack mig sju gånger! utan att lyckas!!!! 15.38 har bedövningen börjat hjälpa. Jag går upp och går.

Jimmies familj har också kommit till sjukhuset nu. Jag börjar få krystvärkar. Barnmorskan undersöker mig. "Inte konstigt att du hade så ont" Säger hon. Jag har öppnat mig helt. Ca: 17.45 börjar jag krysta. Jimmie vill att min storebror ska vara med. De står på varsin sida om mig. Hjälper mig, krystar minst lika mycket som mig. Jag börjar bli trött. Jag kan känna att bebisen kommer nästan ut och glider tillbaka hela tiden. jag har krystat i nästan två timmar nu. Kerstin beslutar sig för att hjälpa mig, under nästa krystvärk hänger hon sig på magen. Det hjälpte. När nästa värk kom fick jag ut halva huvudet. Vid nästa värk gled han ut. Klockan 19.50 är Max född. Jag undrade varför de inte försökte återuppliva honom. Det blev helt tyst. Jimmie sätter sig ner. Min bror bara tittar på mig. Jag lutar mig fram och ser på vårt barn. "Jimmie det blev en pojke" Under hela graviditeten visste jag att det var en pojke, och jag hade ju rätt. "Han är jättestor" sa jag förundrat. Hur kan ett sånt stort barn dö? Jag bad barnmorskan lyfta honom så att jag kunde se bättre. Men min första tanke var, "Det kan inte vara mitt barn, han är ju inte vacker". Jag bad dem ta bort honom. Min bror tog honom och bar ut honom så att alla skulle få se. Barnmorskorna vägde och mätte honom. Han var 56cm lång och vägde 4165g. Sen tog de på honom kläderna som vi hade med oss. Nu ville jag hålla honom. Han var verkligen vacker och vårt barn. Han fick namnet Max. Sen höll Jimmie honom. Vi tog kort. Alla höll honom igen. Vi tog mer kort.

Jag fick låna en rullator så jag kunde gå ut ur rummet. Jag hade jättemycket foglossning under graviditeten och nu var den ännu värre. Fast den hjälpte nog bra vid förlossningen. Jag sprack ingenting, slapp att sy. Vi var kvar en natt till. Hörde en nyfödd bebis skrika. Nästa dag sa vi hej då till Max. Han skickades till obduktion. Vi åkte hem.