Graviditeten

Efter fyra månaders ansträngningar......två blå! Äntligen! Vi var gravida!  Jag hade blivit lite misstänksam när Jimmie åt chips med dipp och jag tyckte plötsligt att det var det äckligaste jag kunde tänka mig. Visst älskar jag inte chips, men så äckligt är det ju faktiskt inte..

 Den första personen som jag berättade för var min kompis Nina, när jag berättade för henne sa hon till mig att hennes mens också var försenad men hon hade ju spiral så gravid kunde hon väl inte vara, eller?! Jag skrattade och sa att jag tyckte hon skulle ta ett graviditets test för jag har ju alltid sagt att hon ska ha sitt andra barn när jag får mitt första! Hon tog ett test och visst var hon gravid, spiralen åkte ut och nu skulle vi följas åt genom hela graviditeterna!

Men redan i vecka sex började det gå dåligt, jag fick plötsligt jätteont i magen. På jobbet fick jag sitta en lång stund innan jag kunde gå hem, jag hade så ont att jag inte kunde röra mig. Jimmie var på arbetet så jag ringde Nina och hon följde med mig till akuten. Efter lång väntan fick vi komma in, läkaren gjorde vaginalt ultraljud. Han såg inga hjärtslag och hittade en liten blödning. Jag blev hemskickad med värktabletter för att vänta på mitt missfall. Men inget hände, efter några dagar försvann värken och jag hade inte fått någon blödning. Så jag och Jimmie gick tillbaka till akuten där vi nu fick träffa en annan läkare. Det blev ett vaginalt ultraljud igen, men nu SLOG hjärtat och allt såg bra ut! Vi blev chockade, först ställa in sig på att det blir inget barn, plötsligt var jag gravid igen! Det tog några dagar att fatta att barnet levde och att vi faktiskt skulle bli föräldrar!

Jag och Nina skrev in oss hos Barnmorskegruppen, för en annan vän till oss hade gått där och sade att de var verkligen jättebra. Fast redan på första besöket kände jag att jag inte tyckte jättemycket om min barnmorska, hon verkade stressad och när jag berättade om vad som hade hänt när vi åkte till akuten viftade hon bara bort det och sa att i början kan det vara svårt att se hjärtat.  Jag berättade också att jag har opererat bort min njure och har haft många urinvägsinfektioner tidigare, - Du har inte haft några de senaste åren?, var allt hon sa om det.

Jag mådde hyfsat de första månaderna, men fick sen ont av foglossningar (enligt mig i alla fall), när jag berättade för barnmorskan att jag hade ont i ljumskarna och ner i benen, rumpan och ryggen sa hon att jag hade sträckt mig. Jag kunde bara gå med benen ihop och hade svårt att resa mig och stelnade till snabbt, mest ont hade jag på kvällen. (vad tycker du att det låter som?) I alla fall var jag väldigt trött också så barnmorskan fick läkaren att sjukskriva mig fram till semestern p.g.a. foglossningar eftersom man inte kunde bli sjukskriven för trötthet. Jag är tacksam för att hon kunde få mig sjukskriven i alla fall. Sjukskriven blev jag från och med min födelsedag (27maj) fram till semestern BF var ju 29juli och hade inte bebisen kommit då fick jag ta ut lite föräldradagar .

Det var nu det började bli riktigt jobbigt, sommaren kom. Varmaste sommaren på 100 år. Det var fruktansvärt, halsbränna och jag kräktes på tapeten! ( ja jag gjorde faktiskt det) Det kan jag klara av, men den värmen.. Det kändes som jag brann upp inifrån, inte att jämföras med en bastu utan som om man var en ugn som bara blir varmare och varmare hela tiden. Jag kunde vakna på nätterna för att det kände som fötterna skulle explodera! Det ändå jag kunde göra för att få lite lättnad var att ligga i ett kallt bad och när jag gick upp fick jag "krama" fläkten hela tiden. Så det var det jag fick göra dag efter dag. Jimmie vill ju inte sitta hemma hela tiden för att jag inte kunde gå ut så jag bet ihop och tänkte -Det är det värt, jag kommer att få en underbar bebis och skickade ut honom i sommaren och så gick jag och lade mig i badet igen.

Hos barnmorskan såg allt bra ut, magen var ju lite större än normalt men jag är ju en tjockis och så trodde barnmorskan att det var mycket fostervatten, barnet var nog normalstort. Eftersom hon tyckte allt såg så bra ut beslöt hon sig för att inte ta mer urinprov nu i slutet.

I mitten av vecka 40 kände jag mig lite dålig, tung i kroppen, febrig och hade diarré, men eftersom det gick över tänkte jag inte mer på det.

Den första augusti födde Nina en perfekt son, han fick namnet Axel.

Jag gick över tiden och var lite ledsen jag ville ju åka och titta på fältävlands SM 3-4 augusti,jag hade hoppats att "bebben" skulle ha kommit och kunde följa med, ville väl visa upp mitt underverk... I sista ögonblicket åkte jag med i alla fall. Den 4 augusti blev den bästa dagen på hela sommaren. Vi satt vid vattenhindret som låg vid sjön (eller var en del av sjön), jag tittade väl inte direkt på tävlingen utan badade mest, det var helt underbart svalt vatten och en stege direkt ner, jag kunde vara ute hela dagen och lätt svalka av mig och sitta på strandkanten med fötterna i vattnet. Jag var glad, bebisen sparkade, solen sken. Glädjen höll i sig hela dagen men på kvällen när jag skulle gå och lägga mig kändes magen konstig, lite slapp och tung, jag bad Jimmie känna men han tyckte magen var som vanligt, jag somnade lycklig och tillsfred för första gången på flera månader.